Time to give up, pappa!
Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.
Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:
-Time to give up, pappa!
Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.
En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:
- Hur kan de veta?
Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning? Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?
Terry frågade plötsligt:
-Hade han en vän som hette Roger?
Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.
-Han pratar om Roger… OKEJ…
Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med
Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…
Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?
Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.
Ruben
Time to give up, pappa!
Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.
Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:
-Time to give up, pappa!
Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.
En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:
- Hur kan de veta?
Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning? Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?
Terry frågade plötsligt:
-Hade han en vän som hette Roger?
Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.
-Han pratar om Roger… OKEJ…
Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med
Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…
Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?
Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.
Ruben
Time to give up, pappa!
Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.
Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:
-Time to give up, pappa!
Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.
En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:
- Hur kan de veta?
Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning? Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?
Terry frågade plötsligt:
-Hade han en vän som hette Roger?
Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.
-Han pratar om Roger… OKEJ…
Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med
Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…
Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?
Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.
Ruben
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar